Hm, såg precis vad jag skrivit igår. För den som undrar så såg jag ut såhär när jag gick i sjuan.

idag ska jag träffa min mentor, det blir nog intressant.

Jag drömde inatt att personer i min närhetet misshandlade mig till döds, men på sjukhuset fick de liv i mig igen. Och jag var fortfarande vän med de som gjort mig illa, sedan rökte vi crack.

Jag satt precis och läste Carros Blogg och fick ett ryck att jag skulle försöka förklara på ett liknande vis hur jag formats till den jag är idag. Men jag insåg snabbt att det kan sätta mig i en jävla svår situation. Ska man vara 100% ärlig? Vet inte om jag vågar.. Spännande...

Okay here we go..

När jag var 13 år och gick i 7an på hagaskolan började jag dricka sprit, inte grogg, öl eller cider. Sprit. Vi drack varje dag, på skolan, hemma, utomhus, på toaletten. You name it, we did it. Jag var wasted på lektionerna de dagar jag släpade my sorry ass to school. Jag träffade en kille som senare skulle börja missbruka benzo och skylla sitt nederlag på mig. Anyway, Jag var med honom i ca två veckor, men när han insåg att jag inte ville knulla med honom så dumpade han mig, och stackars lilla angie som skulle sova över samma helg, hade till och med rakat sig fin. Krossat litet hjärta ett tag, men började med glädje dricka igen.

Jag började träffa en kurator som tyckte att jag hade svåra psykiska störningar och ville skicka mig upp till sjukhuset, men det ville förståss inte jag. Jag ville fortsätta supa och mamma fick ju inte veta att jag mådde dåligt. Så jag bestämde mig för att ta livet av mig, misslyckades då jag blev räddad en millesekund innan döden av en viss Krister från polarna tog tag i min jacka precis innan jag föll mot min död.

Fick åka polisbil för första gången och sitta på station i sex timmar. Skitskoj tyckte jag. Åkte hem och hyrde Legally Blonde och glömde alltihopa.

Efter ett par dagar började jag prata med en kille som tidigare strulat med min dåvarande bästa vän, vi träffades, knullade och blev tillsammans.

Vi hade varit tillsammans i två månader högst när jag började röka hasch, efter det blev det tabletter, svampar och lite annat roligt.

Vi höll ihop i fyra år från och till, förlovning och allting.

Jag har under de fyra åren gjort väldigt mycket olagligt och missbrukat väldigt mycket, men idag är jag en annan person och gör mitt bästa för att inte trilla tillbaka.

Tack och hej.

Visst fan är jag snygg idag? Jag har sminkat mig for no fucking reason. Jag ska bara sitta hemma o tycka synd om mig själv och kanske till och med gråta en skvätt. Visst fan, jag har glömt bort hur man gör det. Häää...häääää.....

Jaha här sitter jag igen. Lyssnar på musik jag blivit less på och ser på ett program på tv jag inte vill se. Jag har nyss ätit mat jag inte ville ha, det enda jag skulle vilja ha just nu är cigg, som jag inte har. ironiskt?

Varför lyssnar jag alltid på breakup musik? Försöker jag framkalla några slags känslor eller vad är det här? Jag känner inte så mycket när de gäller saker som bör göra mig känslosam. Jag känner saker jag inte behöver eller borde känna, men det kan jag inte hjälpa. Jag har slutat tro att vi människor kan vara lycklig, det är så fruktansvärt naivt att tro på det. Det är meningen att vi ska knulla med varandra och kläcka nya små satungar som ska ta efter oss... Men att vara lycklig? Det hör inte till. Det är en bonus man får periodvis men som snabbt tar slut precis som pengar. Pengar man sparat för att göra nånting roligt men som tillslut spenderas på en kväll nere på krogen. Det är lycka idag. En redlös kväll fylld av bakfylleångest dagen efter.

Är jag deprimerad idag? Ja det är jag.

Varför äter jag inte min medicin? Alltså allvarligt, varför i helvete gör jag inte det?? Det hjälpte ju faktiskt. Det är ju nått fel på mig, jag vill ju må dåligt! Jag plågar mig själv tills jag mår så dåligt att jag inte kan kliva ur sängen på morgonen, men ändå är det inte nog. Jag måste fortsätta göra samma gamla misstag som förr, om och om igen. Bara för att ge mig själv mer ångest.

Jag har börjat fundera över allt i mitt liv, människor jag känner, polare jag haft. Familjen och andra personer som står mig nära. Jag tycker inte om mitt liv. Jag har några få stadiga människor i mitt liv som jag kan lita på, men jag uppskattar dem inte. Jag har alltid intalat mig själv att jag klarar mig bäst själv men ändå så hoppar jag mellan olika förhållanden. Jag har inte varit singel på flera år.

Jag beundrar dig som orkar läsa allt det här. Jag skrev det inte för att någon ska orka läsa, utan för att jag kände för att skriva....

Jag sitter hemma, är fortfarande helt stelfrusen om händerna så det är fett svårt att skriva. Har vart hemma snart en timme och har fortfarande inte duschat eller nått.

Jaha vad ska man säga om den här dagen? Har gjort färdigt APU uppgiften iallafall, känns fett bra. Ska träffa min mentor imorgon och visa henne mitt arbete.

Anywhooo... Ska väl ta mig ett varmt bad nu så jag tinar upp.

En bild på mig tagen i sommras, jag saknar mina piercingar redan =(

Har tungan och ögonbrynet kvar..

Buhu

Jag vill inte jobba :'( Har inte sovit speciellt bra inatt heller. fattar inte vad problemet är som gör att jag inte får någon ro när jag ska vila. Känns nästan som att jag skulle kunna vara bakis idag så jävla dåligt mår jag. Och nej, jag drack ingenting igår..

Alltså allvarligt, om en enda individ i dn här världen visste just nu hur mkt jävla problem jag har så skulle jag bli lite gladare. Jag kan inte koncentrera mig på de minsta sakerna ens. Livet snurrar vidare och jag hänger inte med.