Gud, ge mig sinnesfrid att acceptera det som inte kan förändras, mod att förändra det som kan förändras, och förstånd att inse skillnaden.

Vad ska man säga, vad ska man göra? Kommer allting att lösa sig och vi går vidare på samma spår eller blir det ändring? Svårt att säga, jag känner mig bara förvirrad nu. Jag vet att jag inte kommer kunna stå på mig, jag vet hur det kommer att sluta. Jag tänker mer och mer på hur mycket av allt det här som är mitt fel, mina vänner till mig säger att jag är iskall och okänslig.. Jag vill inte vara så. Jag får sån jävla ångest och anklagar mig själv för det han gjorde. Kanske förtjänade jag det? Kanske bör han gjort mer än vad han gjorde? Det är ju faktiskt jag som förstört hela hans liv känns det som..

Alltså jag vill egentligen bara skriva svart på vitt vad som hänt och vad jag menar med det jag säger men det går inte. Det är för känsligt och jag vet inte vem som läser egentligen, det är iallafall över 100 pers om dagen.

Jag vill inte skriva nå mer, jag vill bara lägga mig ner och dö.

men titta vilken tur, någon har slagit ihop två favoriter för mig! Reqiuem for a dream som är min favoritfilm och portishead - roads. blir fan inte mkt bättre än så.

I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down
Please don't hold me down

I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me
Release me
Release me

I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately but you're controlling me
Release me
Release me

Allting känns som mitt fel, men det är det inte. Om han vill lösa det här så kan han väl åtminstånde dyka upp när han säger att han ska det..? Kommer aldrig kunna förlåta det han gjorde mot mig igår, eller det han gjort mot mig förut. Jag vill inte att det ska sluta såhär, det är för mycket ouppklarade saker kvar mellan oss som jag vill reda ut. Om det nu går.. Jag tvivlar på det men försöka måste man.

Antar att det är dags att gå vidare, men det känns inte sådär lättsamt och spännande som det gjort förut. Jag vill inte ha någon annan...

 Vissa saker kan man bara inte acceptera, det finns ingen ursäkt för det.