Jag mår fortfarande crap, fast nu är det ännu mer psykiskt istället. har börjat tänka väldigt mycket på mitt så kallade missbruk. Sedan börjar tankarna snurra kring mina senaste krogbesök och vad som hände, de två senaste slutade med övernattning på sjukhuset. En gång på vanlig avdelning och en gång på psyket. Känns sjukt att jag kan erkänna det överhuvudtaget. Jag är inget psykfall, jag har bara en del svarta moln innom mig. Sånt man får ta när man levt som jag gjort.

Jag orkar inte tänka... Jag vill inte finnas.

Btw, om du testade dig för alla sexuellt överförbara sjukdommar när du inledde ditt förhållande och var helt ren, efter sex månader kommer din partner och säger att han fått klamydia vad skulle du tro?  Enligt personen i fråga har någon lurat honom med brevet han fick hem i brevlådan. Okej? Vem skulle göra det? Jag vet att jag lovat att tro honom, och jag antar att jag gör det också.. Men det låter så långsökt att någon skulle göra sig det besväret för att jävlas på det sättet. Allting kan vara ett missförstånd också det är klart. Men en liten röst i mitt huvud säger att jag inte ska vara så naiv jämt. Vad ska man göra? Jag vill inte dra upp den här diskussionen igen för då dyker alla misstankar om mig upp.

Äh vafan ska jag börja tänka på allt det här nu för? Det är bara jobbigt att vara paranoid.

Hur kommer det sig att när man tänker på något förbjudet så får man först ångest, men sedan en njutning? Som en hämd på någon eller något.  Att synda är fel, men så tillfredställande. Jag syndar inte, iallafall inte med flit. Jag är inte oskyldig, men inte otrogen heller. Är någon i min närhet otrogen? Jag vet inte. Om jag visste, skulle jag då bry mig? Ingen aning.

Äh vafan yrar jag om... Jag tänker på så mycket när jag tvingas sitta hemma en hel dag. Har bara vart ute två gånger och rökt cigg. Pratat med Josef en gång. Saknar han mig? Jag vet inte. Saknar jag honom? Ja det gör jag men jag överlever. Vi är med varandra varje dag, en dag bör inte göra så stor skada. Litar vi på varandra? Jag vill tro det, men jag är inte säker. Jag vet att han inte litar på mig iallafall. Borde jag lita på honom? Såklart, jag litar på honom så mycket som är möjligt för mig. Dvs inte riktigt 100% men den tilliten förtjänar ingen i den här världen. Jag litar inte ens på mig själv, inte med tanke på vilka beslut jag tagit och misstagen som följt. Jag har varit otrogen en gång i mitt liv, vilket jag inte är stolt över. Alla har vi rätt till ett misstag eller hur? Jag tog konsekvenserna och avslutade förhållandet jag var i. Jag kunde inte leva med mig själv efter det, men jag hade inget val.

Sedan den händelsen har jag inte varit singel, när ska jag vara det? Jag har gått från förhållande till förhållande sedan jag var fjorton år gammal. Jag vet inte vem jag är när jag är ensam, jag blir osäker och deprimerad.

Nä, nu har jag skrivit ett riktigt långt inlägg, cred till dig som orkar läsa allting. Skriv en kommentar om du har någon åsikt.

Nu sitter jag och lyssnar på musik.. Nej! De e simpsons! Snackar med Johanna på msn göra jag också. Kalle ringde mig förut och ville bjuda på lunch imorgon typ, så hoppas att jag är frisk då så jag kan träffa honom =) Längesen man såg lilla kalle gos!

aja, ska väl lägga mig o vila en stund. MÅSTE fan va frisk imorgon, vill ju träffa Josef också. Saknar han så mycket =/

Älskliiing Buhu Kom hit så jag får smitta dig så kan vi ligga och vara sjuka tillsammans! *egoist* hahaha

Fan vad less jag är på att vara sjuk... Sitter och nyser och snorar hela tiden Blääh =S

Jag har kommit fram till åter igen att jag ser förjävlig ut =( Måste börja träna igen och gå ner i vikt, men jag har så jävla svårt att bli smal.. Det ända sättet för mig är att leva en riktigt o-sund livsstil och det vet jag inte om jag vill nu när jag börjat min resa mot drogfrihet. Fan vad livet ska vara komplicerat och jävligt.. Jag värkligen HATAR mig själv! Hur fan ska jag kunna förändra mitt liv?

Allvarligt, snart så försvinner Josef ifrån mig i tre fucking månader och jag blir fast här hemma, nerkörd i depressioner, medicin och läxor..

Igår diskuterade vi på skolan om mitt liv, vi kom fram till att de borde göras en dokumentär om hur jag levt och hur käpprätt åt helvete det gått för mig sedan jag fyllde 14 år. shit jag orkar inte tänka på allt det där nu.. Får fet ångest